BP-unit har återvänt till det som förut klassades som normalt; hemma. Hemma känns inte hemma längre. Wherever I lay my head, that's my home som Sofia så fint beskrev det. Tre veckor känns som ingen tid alls och det sliter i bröstet på mig. Vi har kollat på fotboll, skrattat, badat mitt i natten, ramlat i marmortrappor och blivit bajsade på av fåglar. Hur kan det ta slut?
Just nu sitter jag och tittar på bilder på Sofia och lyssnar på låtar som representerar tågluffen (i detta nu - dead and gone) och måste sluta skriva här innan jag orsakar en nationell depression.
Hejdå.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Alla dagar är början på nya äventyr och nya erfarenheter. Härligt att ni haft det bra och kom hem som ni skulle;)
SvaraRaderakram Stor-M